Jag är tillbaka
Varje dag skriver jag långa blogginlägg i huvudet. De är lite lagom underfundiga, beskriver mitt superduperintressanta liv utförligt och har ofta en härligt kittlande knorr på slutet. Jag fnissar alltid högt under min mentala skrivprocess. Tycker att jag är så rolig och vill skicka sms till alla jag känner och i förväg avslöja mina fyndigheter. Sedan hejdar jag mig och tänker att det ska bli en överraskning istället. När de går in på bloggen - DÅ JÄVLAR!
Folk kommer att behöva ringa 112 för att de har fått en allvarlig humorchock!
Folk kommer att slå direktnumret till Parlamentet och tipsa om mig!
Eller ännu bättre!
Folk kommer att åka till Klungans kontor och lämna över en svart portfölj med en dator i som har min blogg som startsida, inte säga ett ord, bara lämna över datorn och sedan kommer min telefon att ringa utan uppehåll i flera timmar!
Men eftersom jag är lite rädd för att svara när någon främmande ringer kommer de att skicka blombud hem till mig och be budet framföra meddelandet.
Men eftersom jag bor i en storstad och inte kommer att våga öppna dörren och då Emil inte är hemma och kan göra det åt mig, kommer de att teleportera sig in i mitt kök (helt sjukt - jag vet!) där de har hyrt in Mathias Dahlgren som lagar en f a n t a s t i s k middag till mig och sedan diskuterar vi saken över några glas Amarone och kanske en liten Jäger som final!
Så tänker jag att det kommer att bli. Sedan sätter jag mig vid datorn och ska börja skriva. Då är allt plötsligt borta! Det som finns i huvudet kan omöjligt ta sig ut genom fingrarna. Alla mina finurligheter har försvunnit någonstans mellan det centrala och perifera nervsystemet. Skitkul. Verkligen. NOT.
Så nu sitter jag här. Jag minns inte ett dyft av vad alla mina mentala inlägg handlade om. Jag tror att det var något om att jag går i skolan och det är kul. Eller att jag har sjungit in en låt i Emils morbrors studio (okej jag var bara en del av en kör) och att det var kul. Eller att jag har börjat träna och att det är kul. Något sånt ja.
Pusshej!
Disa @ 2010-09-03 14:32
Disa (2010-09-09 20:07)
Gunnar: Tack för en ambitiös och intressant reflektion! :)
andreas (2010-09-03 23:14)
...och så var hela familjen här igen. Men detta var nog det roligaste och mest intelligenta blogginlägg jag någonsin läst.
Gunnar (2010-09-03 22:47)
Här kommer en abstrakt reflektion, som just är inget annat än en reflektion i all sin enkelhet. Jo, det är väl så som det är med oss människor. De flesta av oss går omkring och tror att vi är vandrande kioskvältare, utan att förstå att livets innersta kärna egentligen finns i vår litenhet. Med litenhet menar jag inte obetydlighet utan personlighet.
Vi ska nog inte eftersträva att välta kiosken, det är bättre att hålla sig på bena för egen del. Var och en bär vi på små berättelser. Många små berättelser om samma tema kan bli en stor berättelse (bok!?). Men de senare tar tid att foga samman. För vissa längre tid än för andra. Vi har alla vår väg att gå mellan födelse och död. För en del är den relativt rak, för andra är den väldigt krokig. Det gemensamma är vägen, den måste vi alla gå oavsett om den är krokig, rak, kort eller lång.
Problemet är att de flesta av oss har en tendens att bortse från våra små personliga berättelser, kanske vi betraktar dem som banala, kanske vi saknar förmågan att lyfta fram det allmängiltiga (dvs. det för andra igenkännbara) i dem. Men, vars och ens tid kommer, fast kanske på olika sätt. Man kan bli en framgångsrik kändis över en natt eller längre. Man kan också bli en framgångsrik förälder över en generation eller längre. Man kan även försöka vara sig själv som partner i all sin litenhet (personlighet). Det senare räcker långt!
Fördelen med att vara sig själv ligger i möjligheten att välja eller att välja bort att utföra en prestation, dvs. att vara som man tror att andra uppfattar är passande jämfört med att helt enkelt vara den person som ligger närmast ens högst personliga uppfattningar och värderingar, dvs. värdegrund.
Disa, jag är säker på att du har dina berättelser. Jag är också säker på att du själv kommer att kunna återge både huvuddrag och detaljer i dem inför andra. Kanske du till och med kommer att tjäna pengar på dem. Men det är viktigt att de får komma fram och ta form av egen kraft, dock genom dig. Det är som med den finkorniga havssanden i handen, ju hårdare man kramar desto mindre blir det kvar. Det är fint att kramas, men inte för hårt så att all luft går ur sanden, berättelsen eller partnern…
Jag ser fram mot ditt nästa blogginlägg oavsett om det är en ”liten” eller ”stor” berättelse.
Disa (2010-09-03 20:58)
Haha du är tokig! Men tack :)
Stina (2010-09-03 20:01)
Och trots att du inte tycker att du får ut det du vet fanns i huvudet, genom fingrarna när du väl sitter där, så fnissar i alla fall jag som vanligt, och tänker (som vanligt) att jag ska skicka iväg ett lämpligt antal blogginlägg till någon tidning eller en förläggare och tipsa om dig!!! Fast jag tror inte de skulle teleportera sig in hos dig...? Snarare skicka ett brev kanske?