Bloggvacuum
Den här veckan har varit världens längsta. Jag vet inte varför, det bara blev så. Det kanske är för att jag har varit förkyld? Dagarna passerade inte och helgen kom aldrig. Eller jo den kom, men nu bryr jag mig inte längre.
Har hamnat i ett bloggvacuum. Vi har beställt en ny kamera och nu känns det tråkigt att fota med vår gamla. Om jag inte orkar fota, orkar jag inte blogga.
Här får ni en bild om Emil tagit. Nu ska jag slänga ihop en pizzadeg. Vi ses när vi ses.
Pusshej!
<3 norrland
Jag är i Umeå igen. Det finns många bra saker med norrland. Just nu uppskattar jag särskilt:
1. Bullfika hos mamma, med mamma och bror.
2. Att folk är vänster. Jag är så trött på högerpolitik. Jag hatar alliansen. Jag kräks när jag tänker på att det är så många människor som låter sig luras av deras retorik.
3. Bullfika med folk som röstar vänster. 2 in 1!
Uppdatering: Såhär sjuk är alliansens sjukpolitik. Det finns så många exempel på det här och det känns ungefär lika hemskt och fel som att få en kroppsdel ur led. Och tro mig, det är inte så värst mysigt.
Idag har jag
Tränat med min PT
Ätit sambofrukost*
Utvidgat farmen i Farmville (ÄNTLIGEN!!!)
"Inrett"/"möblerat om" (hittade ej bra ord) på farmen
Ätit studentlunch*
Lyssnat på Studio Ett på podradio (börjar tröttna på sommarpratarna)
Pluggat halvhjärtat
Shoppat halvdyra vintageklänningar helhjärtat
Ätit indisk halvfabrikatmiddag
Sett Rapport
Varit snäll
*man äter frukost tillsammans med sin sambo
*kokt ägg och finncrisp
Har en finne på näsan så ni får en bild från i sommar istället. Puss hej!
Bra föräldramaterial
Jag och Emil måste ju vara de bästa föräldrarna. Ja, alltså bortsett från att vi inte har några barn. Vi älskar att gå på barnvänliga tillställningar. Sedan vi flyttade hit har vi varit på Aquaria, Skansen, Tekniska museet och Fjärilshuset. Det är en massa barn, deras föräldrar och så vi. Idag besökte vi Fjärilshuset i Hagaparken och såhär säg det ut:
Våra likadana skor på promenad i Hagaparken.
Jag utanför koppartälten.
Emil äter lunch på museet.
Jag går in i regnskogen!
Nya och gamla puppor.
En av alla fjärilar.
Träningsstolthet
Har tränat tre gånger nu på Friskis. Enligt deras utsago tränar jag deras "lugnaste pass". Det är jag och ett gäng glada pensionärer som mjukar upp våra stela (och knakande - ni skulle höra!) kroppar med lite qigong, stretch och balansövningar. Jag har valt att träna det för att det är det enda passet utan ett enda konditionsmoment. Inte ett enda! Förstå lyckan i det!
Jag är glad när jag går i väg till träningen. Jag är glad när jag går därifrån. Jag känner mig så sjukt smidig och typ... ung när jag lämnar träningslokalen. Min rygg knakar bara litegrann. Jag är den enda som inte är anfådd efteråt. Jag har inga liktornar som skaver mot golvet. Jag har minsann stabilitet i mitt bäcken och når till golvet när vi tänjer bakre lår. Dessutom ÄGER jag i balansmomenten.
Utöver träningen på Friskis tränar jag två gånger i veckan med min personliga tränare. Ja, alltså jag kallar min sjukgymnast för det. Ligger bättre i munnen. Min PT. Erkänn att det låter jävligt mycket coolare än att gå till en töntig landstingsbekostad sjukgymnast! Sådana är till för geeks! För människor med skador och problem! Jag däremot har en PT. Han är två meter lång, har rakat huvud och utformar personliga träningspass åt mig. Han peppar mig när jag är trött och frågar mig varje gång vi ses hur det går "med dativobjekten HÖHÖHÖ" (han är mycket imponerad av att jag läser svenska - fråga mig inte varför).
En helt otroligt svår övning hos min personliga tränare kan till exempel se ut såhär: Jag ligger på en brits, mina armar hänger fritt längs sidorna och jag ska lyfta armarna rakt fram, uppåt, så högt jag kan. Helst ska de hamna parallellt med min övriga kropp.
Told you so! En riktig kluring till övning. Vi tränar hårt jag och min PT. Jag försöker lyfta mina armar och han står bredvid och peppar. Idag slog jag personligt rekord! Jag kunde lyfta min högerarm ungefär tre decimeter!!!
Åh, denna träningsstolthet fullkomligt uppfyller mig. Nu äntligen förstår jag varför sportmänniskor är så sjukt dryga.
Disa + Emil = Sant
Idag har vi varit tillsammans i tre år!
Grattis till oss!
Jag är tillbaka
Varje dag skriver jag långa blogginlägg i huvudet. De är lite lagom underfundiga, beskriver mitt superduperintressanta liv utförligt och har ofta en härligt kittlande knorr på slutet. Jag fnissar alltid högt under min mentala skrivprocess. Tycker att jag är så rolig och vill skicka sms till alla jag känner och i förväg avslöja mina fyndigheter. Sedan hejdar jag mig och tänker att det ska bli en överraskning istället. När de går in på bloggen - DÅ JÄVLAR!
Folk kommer att behöva ringa 112 för att de har fått en allvarlig humorchock!
Folk kommer att slå direktnumret till Parlamentet och tipsa om mig!
Eller ännu bättre!
Folk kommer att åka till Klungans kontor och lämna över en svart portfölj med en dator i som har min blogg som startsida, inte säga ett ord, bara lämna över datorn och sedan kommer min telefon att ringa utan uppehåll i flera timmar!
Men eftersom jag är lite rädd för att svara när någon främmande ringer kommer de att skicka blombud hem till mig och be budet framföra meddelandet.
Men eftersom jag bor i en storstad och inte kommer att våga öppna dörren och då Emil inte är hemma och kan göra det åt mig, kommer de att teleportera sig in i mitt kök (helt sjukt - jag vet!) där de har hyrt in Mathias Dahlgren som lagar en f a n t a s t i s k middag till mig och sedan diskuterar vi saken över några glas Amarone och kanske en liten Jäger som final!
Så tänker jag att det kommer att bli. Sedan sätter jag mig vid datorn och ska börja skriva. Då är allt plötsligt borta! Det som finns i huvudet kan omöjligt ta sig ut genom fingrarna. Alla mina finurligheter har försvunnit någonstans mellan det centrala och perifera nervsystemet. Skitkul. Verkligen. NOT.
Så nu sitter jag här. Jag minns inte ett dyft av vad alla mina mentala inlägg handlade om. Jag tror att det var något om att jag går i skolan och det är kul. Eller att jag har sjungit in en låt i Emils morbrors studio (okej jag var bara en del av en kör) och att det var kul. Eller att jag har börjat träna och att det är kul. Något sånt ja.
Pusshej!